Rhodesian Ridgeback

Rhodesian ridgeback

Om rasen, rasbeskrivning och Dermoid Sinus

Bakgrund

Ridgebacken härstammar från södra Afrika. Dagens Rhodesian ridgeback började sannolikt utvecklas i mitten på 1600-talet och ökade fart under 1800-talet då storviltjakterna började bli populära i södra Afrika. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns.

Spekulationerna om rasens ursprung är många. Förmodligen handlar det om att de av kolonisatörernas hundar, som fungerade bäst vid jakt, användes i ett mer planerat avelsarbete. De första hundarnas ursprung uppstod till en början ur spontana parningar med framför allt de inföddas hundar. Den medvetna aveln baserades däremot på hur effektiva och nyttiga hundarna var.

Ridgebacken kallas för Afrikansk lejonhund, vilket har gett upphov till en del missförstånd. Många har fått uppfattningen att hundarna deltog i jakten för att själv döda lejon. Ridgebackens arbetssätt är istället att trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren får viltet på nära skotthåll. För detta krävs, som tidigare nämnts, en snabb, stark, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer. Det är också mycket vanligt att man vid jakten använde flera hundar i ett så kallat släpp bestående av fyra till fem hundar. Arbetssättet är också tyst ibland med enstaka jaktskall.

Idag används ridgebacken som allroundhund. Den fungerar som  apportör, stötande hund och eftersökshund samt att den även kan användas som stående fågelhund. Ridgebacken finns som både ledarhund och polishund. En god vakthund är kanske dess mest kända egenskap.

Temperament 

Sitt rykte till trots så är Rhodesian ridgeback en mild hund med vänligt sinnelag. Den söker mänskligt sällskap och mänsklig uppmärksamhet och är ofta förtjusta i barn, som den har stort tålamod med. En ridgeback med bra temperament är lugn och värdig, har självtillit och blir inte upprörd över bagateller. Den möter världen med nyfikenhet och utan rädsla. Ridgebacken besitter stor självständighet, men vill inte gärna vara ensam.
Många hundindivider tycker om en bekväm tillvaro och tillbringar stor tid hoprullade i soffor, eller om tillfälle ges, utsträckta på sina ägares sängar. Då är det kanske svårt att förstå att ridgebacken på ett ögonblick kan förvandlas till en mycket snabb och smidig hund, som ganska lätt springer ikapp en hare. Rhodesian ridgeback lär vara världens snabbaste hund på långdistans.

Ett mycket utmärkande drag, som sammanhänger med ridgebackens vaktinstinkter är att den för det mesta håller sig i närheten av sin ägare. Den ger sig av och undersöker närområdet, men återvänder ganska snart.

En ridgeback tyr sig till sin ägare men är ingen slav. Den utför inte uppgifter som saknar mening för den. Hunden funderar innan den bestämmer sig för om något är tillräckligt viktigt för att bli utfört. Ridgebacken är listig och har humor. Ser man inte upp är det lätt att man blir överlistad.

Ridgebacken är i allmänhet reserverad mot okända, ja till och med helt ointresserad. Tvinga dig därför aldrig på den, varken på valp eller vuxen hund.

Att tänka på vid inlärning 

Ridgebacken är inte mottaglig för lydnadsdressyr på samma sätt som rena bruks- och lydnadshundar. Kombinationen av jakt- och vakthund från början, i en miljö fylld av svåra yttre omständigheter, ställde speciella krav på individen. Det innebar mycket självständigt arbete för att lösa de olika uppgifterna. Hunden tvingades att själv bedöma situationerna och handla därefter.
En ridgeback kan dock tränas med framgång till lydnad. Det bevisar de många hundar som meriterat sig. Att träna lydnad med en ridgeback är både roligt och givande, men ställer samtidigt stora krav på föraren.

Det viktigaste ordet är motivation. Utan motivation kan man inte få en ridgeback att arbeta. Så länge den tycker att ett moment är intressant utför den det också villigt, men om det upprepas i det oändliga tappar den snart intresset, då en sådan uppgift saknar mening. Föraren måste därför vara lyhörd och styra arbetet så att hunden känner att den utför något av värde och som uppskattas.

Det andra viktiga ordet är samarbete. Om man inte kan göra dressyren till ett samarbete mellan förare och hund kommer man bara att göra hunden frusterad, samtidigt som man får den att helt tappa intresset.

Uppfostra valpen med fast hand, tålamod och konsekvens parallellt med kärlek och vänlighet. Är du inte beredd att göra det kan inte din mycket intelligenta hund lita på dig och därmed kan du få problem.

Liksom många av de ställande jakthundarna behöver ridgebacken ordentlig vardagsfostran tidigt, men den bör inte pressas med tävlingslydnad om den inte vill.

Med mycket jaktarbete i sig är det att rekommendera spår, drag eller annat kroppsligt eller själsligt arbete om den inte används till jakt.

STANDARD FÖR RHODESIAN RIDGEBACK FCI 146
ORIGINALSTANDARD 1996-12-10
FCI-STANDARD 1996-12-10; engelska
SKK:S STANDARDKOMMITTÉ 1998-03-25

Ursprungsland/Hemland
Södra Afrika

Användningsområde
Rasen används fortfarande till jakt i många delar av världen men den är i synnerhet erkänd som vakt- och familjehund.

FCI-klassifikation
Grupp 6, sektion 3. Utan arbetsprov

Bakgrund/Ändamål: Rhodesian ridgeback är hittills den enda erkända hundrasen som har sitt ursprung i södra Afrika. Ursprunget kan härledas till Kap kolonin i södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med halvdomesticerade, ridgeförsedda jakthundar. Man jagade främst med par eller tre hundar. Den ursprungliga funktionen hos rhodesian ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram. Den ursprungliga standarden som nedtecknades 1922 av F.R. Barnes i Bulawayo, Rhodesia (nuv. Zimbabwe) var baserad på texten i dalmatinerstandarden. Standarden för rhodesian ridgeback erkändes av South African Kennel Union 1926.

Helhetsintryck: Rhodesian ridgeback skall vara en välbalanserad, kraftfull, muskulös, rörlig och aktiv hund. Den skall ha symmetrisk helhet, kapacitet för stor uthållighet och tämligen stor snabbhet. Tonvikten skall vara; vig rörlighet, elegans och sundhet utan någon tendens mot massivitet. Rasens egenhet är ridgen (ryggens hårkam) vilken är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen. Ridgen är rasens adelsmärke. Den skall vara klart definierad, symmetrisk och avsmalna mot den punkt på ryggen, där höftbenen framträder. Den skall börja omedelbart bakom skuldrorna och fortsätta mot höftbenen. Ridgen får bara ha två kronor, vilka skall vara identiska och placerade mitt för varandra. Den nedre delen av kronan får inte sträcka sig längre än till en tredjedel av ridgens längd. Bredden på ridgen är i medeltal upptill 5 cm.

Uppförande/Karaktär: Rasen skall ha ett värdigt, intelligent uppträdande, reserverad mot främlingar utan att visa aggressivitet eller skygghet.

Huvud: Huvudet ska vara tämligen långt (bredast mellan öronen).

Skallparti: Avståndet mellan nackknöl och stop skall vara detsamma som avståndet från stop till nosspets. Skallen skall vara flat och bred mellan öronen. Den skall vara fri från rynkor när hunden är i vila.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart eller brun. Svart nostryffel åtföljs av mörka ögon och brun nostryffel av bärnstensfärgade ögon.

Nosparti: Nospartiet skall vara långt, djupt och kraftfullt.

Läppar: Läpparna skall vara torra och stramt åtliggande mot käkarna.

Käkar/tänder: Käkarna skall vara kraftiga med ett korrekt, regelbundet och komplett saxbett. Tänderna skall vara välutvecklade, särskild hörntänderna.

Kinder: Kinderna skall vara flata.

Ögon: Ögonen skall vara måttligt brett ansatta, runda, klara och livfulla med ett intelligent uttryck. Ögonfärgen skall harmoniera med pälsfärgen.

Öron: Öronen ska vara ganska högt ansatta, medelstora, tämligen breda vid basen och gradvis avsmalna mot spetsarna, som skall vara avrundade. De skall bäras tätt intill huvudet.

Hals: Halsen ska vara ganska lång, kraftfull och fri från lös halshud.

Länd: Ländpartiet skall vara starkt, muskulöst och lätt välvt.

Bröstkorg: Bröstet skall vara mycket djupt och rymligt men får inte vara för brett. Bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Revbenen skall vara måttligt välvda, aldrig tunnformade. Förbröstet skall vara synligt, sett från sidan.

Svans: Svansen skall vara medellång, kraftig vid roten, utan att verka grov, och gradvis avsmalna mot spetsen. Den får varken vara för högt eller för lågt ansatt och skall bäras i en svag båge uppåt, aldrig ringlad.

Extremiteter

Skulderblad: Skuldrorna skall vara sluttande, torra och muskulösa och tyda på snabbhet.

Armbåge: Armbågarna skall sluta tätt intill kroppen.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka med lätt fjädring.

Tassar: Tassarna skall vara kompakta och runda med väl välvda tår. Trampdynorna skall vara härdiga och elastiska och skyddade av hår mellan tår och dynor.

Bakställ: Bakställets muskulatur skall vara stram och välutvecklad.

Has: Hasorna skall vara lågt ansatta.

Tassar: Baktassar, se framtassar.

Rörelser: Rörelserna skall vara vägvinnande, fria och aktiva.

Päls och färg: Pälsen ska vara kort och tät, slät och glänsande, men varken ullig eller silkesmjuk. Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk och ovanför tassarna är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet. Överdrivet och genomgående med svarta pälshår är högst oönskat.

Mankhöjd: Önskvärd höjd för hanhund: 63-69 cm. Önskvärd höjd för tik: 61-66 cm

Vikt: Önskvärd vikt för hanhund: 36,5 kg. Önskvärd vikt för tik: 32 kg.

Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Dermoid Sinus

Rasen Rhodesian Ridgeback är en modern ras som utvecklats från slutet av 1800-talet genom att de lokala afrikanska hundarna korsades med olika europeiska raser som de tidiga nybyggarna fört med sig till Cape-provinsen.

Den första rasstandarden sammanställdes när Rhodesian Ridgeback Club i Bulawayo bildades 1922. Det viktigaste kännetecknet av rasen är som namnet anger, - ridgen - hårkammen, som bildas i pälsen mitt på hundens rygg. Ridgen bildas av att pälsen växer i motsatt riktning (framåt) till den omgivande pälsen. Ridgebackuppfödare är medvetna om en välkänd defekt som drabbar rasen, Ridgeback "Cysta" eller den mer korrekta vetenskapliga beteckningen Dermoid Sinus. (Dermoid = kommer av huden och Sinus = en fördjupning eller kanal.)

Dermoid Sinus är smala rörlika bildningar som kommer från en huddefekt. De tränger från hudytan ned till olika djup i musklerna mot ryggraden. De förekommer i mittlinjen av nacken och bakryggen, d.v.s. framför och bakom området som omfattas av ridgen.

Detta är den enda kända medfödda (congenital) defekt som förekommer regelbundet hos rasen. (Med congenital menas att defekten är bildad före födseln.)

Hos hundar i allmänhet/andra raser/ förekommer DS mycket sällan, utan det är just hos Ridgeback och korsningar med Ridgeback.

Det är därför uppenbart att det är en ärvd defekt som har blivit spridd inom blodslinjerna av rasen som ett resultat av de tidiga urvalet i aveln från de ursprungliga stammar som dagens Ridgeback har utvecklats från.

Utbredningen av defekten inom rasen är inte så känd, sedan registrering av valpar med DS i kullarna inte har gjorts i tillräckligt stor skala för att en statistisk analys ska kunna göras. Faktiskt har många uppfödare hemlighållit förekomsten av DS i sina kullar, därför att de flesta uppfödarna tycker att det är en skam för de hanar och tikar vilkas valpar drabbats av DS.

Här måste påpekas att även i dagens avel med utvalda meriterade hanar och tikar kan ingen uppfödare utan ett avelsprogram vara säker på att hans "blodslinje" är fri från den ärvda DS Därför måste varje RR bli sedd som en möjlig bärare av denna egenskap eller defekt. Synpunkten på de ärvda egenskaperna redogöres för i del två av denna artikel.

 Betydelsen av Dermoid Sinus

De skadliga effekterna av DS är inte bara att en synlig anatomisk defekt är uppenbar hos drabbade djur, utan snarare komplikationerna som kan uppstå som ett resultat av att DS kan bli infekterat av bakterier. Det smala röret /säcken/ av hud som går ned under hudytan är försett med alla egenskaper som en normal hud har, såsom hår,svett- och fettkörtlar. Denna tunna centrala öppnig som går ner i DS blir efterhand fylld med hår, hudfett och skinnflagor. Innehållet blir vanligen en idealisk grogrund för bakterier, som normalt finns på huden. De kommer lätt ned genom den por-lika öppningen av DS på hudytan. Det samlade hudsekretet löper stor risk för varbildning och huden i sinussäckens väggar bryts ned och bakterier kan invadera vävnaderna djupt under hudytan. Då bildas vanligen en böld vilken så småningom brister och varet töms genom en kroniskt sår. Omfattande kirurgisk och medicinskt behandling blir då nödvändig för att klara sådana komplikationer och i allvarliga fall kan DS inte svara på behandlingen.

Om en DS har upptäckts på en hund innan sinussäcken blivit inflammerad kan den tas bort kirurgiskt, med en god chans att inga vidare komplikationer uppstår. I de flesta fallen är ägarna emellertid inte medvetna om en DS innan den blir inflammerad. Således blir ägarna tvungna att söka veterinärhjälp för hundens plågor. Detta kan bli kostsamt för hundägaren och pinsamt för uppfödaren när det blir klart att han sålt en hund med en dold defekt.

Diagnos av Dermoid Sinus

DS kan upptäckas på valpen genom att lyfta skinner i ett veck längs mittlinjen inom områdena där DS är känt att förekomma, (dvs. framför och bakom ridgen) Om hudvecket lyfts med en hand och man låter huden glida fram o tillbaka mellan tummen och pekfingret av den andra handen kan sinusröret /säcken/ kännas som ett tunt snöre mellan de två hudlagren. Lyft huden längs med mittlinjen på ryggen. Känn efter eventuell närvaro av DS genom att glida med tummen och pekfingret längs hudvecket. Genom att lyfta huden på detta sätt sträcks vävnaderna och en DS spänns mellan huden på mittlinjen och fästpunkten i muskeln nedanför.

Diagnosen kan bekräftas genom att raka håret från huden över den punkt där DS är fäst. Då syns oftast en liten por-lik öppning där det sticker upp en hårtuss. Dett är DS -öppningen i hudytan. Ju äldre valpen är desto större blir öppningen och lättare att upptäcka. Man måste emellertid inse att upptäckandet av en DS i valpar inte alltid kan vara en så enkel procedur som ovanstående beskrivning gör gällande. Om en DS missas kan den ligga vilande i åratal innan ägaren upptäcker att den inflammerats. Vid tveksamhet bör veterinärhjälp sökas.